Sång till glädjen
Sällhetsskapande förmåga,
Alla väsens harmoni,
Glädje, druckne av din låga,
Kring ditt altar samlas vi.
All den skillnad, flärden föder,
Göms för dig i stoft och skam.
Kung och bonde äro bröder,
Var din vinge fläktar fram.
Er vår hälsning myriader,
Dig vår kyss, du världars här!
Bröder, över stjärnor – där
Bor för visst en mildrik fader!
Vem som till sitt hjärtas lycka
För en väns det öppna får,
Och en makas därtill trycka,
Blande han sin sång med vår!
Men den, av ett enda hjärta
Ej får tröst på jordens rund,
Slite sig med vaknad smärta
Gråtande ur vårt förbund.
Allt vad kring naturen vimlar,
Hylle sympatiens bud!
Upp till stjärnorna, – till Gud
För hon genom rymd och himlar.
Glädjen kraft och ungdom giver
Åt den alstrande natur;
Glädjen, glädjen hjulen driver
I det stora världens ur.
Blomman han ur brodden skjuter,
Fästet han med stjärnor sår,
Välver sfärer, solar gjuter,
Fler, än skådarns fjärrglans når.
Oförskräckt som segerhjälten,
Fyllen, bröder, edert lopp,
Glatt, – som ljusets gyllne kropp
Genomstörtar himlafälten!
Men den kunskap, forskarn vinner,
Glädjens ljus hans öga rör.
Mänskovännen honom finner
Hos den lycklige, han gör.
Hjälten, som för äran strider,
Möter han med ryktets röst,
Men den dygdige, som lider,
Äger honom i sitt bröst.
För det sanna, dör det sköna
Vågen, liden, dödlige!
Uppe där bland himlarne
Sitter han, som skall belöna.
Gudars nåd kan ej betalas,
Likna dem är dygdens höjd.
Må den usle då hugsvalas,
Må den sorgsne känna fröjd!
Flyg, din ovän att förlåta,
Dränk hans fel i glömskans hav:
Ingen blodstår må han gråta,
Inger ånger frätas av.
Låt oss likars svaghet glömma,
Leve de med oss tillfreds!
Bröder, – över stjärnors krets
Dömmer Gud oss, som vi dömma!
Fröjd i hjärtan och pokaler!
Nu – i gyllne druvors blod
Dricken mildhet, kannibaler,
Och du, svaghet, hjältemod.
Tron ej himlens ära kränkas
Av ett offer från er bål.
Må till skyn dess safter stänkas:
Gode ande, dig vår skål!
Honom, som med himlabanden
Sammanhåller världars här,
Bröder, – över stjärnor där,
Detta glas den gode anden!
Kraft i motgång, helgd av seder,
Dygdens, sanningens försvar,
Flärdens avsky, hjärtats heder,
Slut på världens barndomsdar,
Manlig stolthet inför kungar,
Åt förtjänsten lagerns lott,
Ingen Gud, som blixten slungar,
Ingen träldom, – ordning blott!
Slutom cirkeln! Skalder, sjungen
Ljusets seger, jordens ro!
Svärjom mänskligheten tro,
Svärjom den – vid stjärne-kungen!
Våldets kedja rättvist bruten,
Sanning trygg bland dödlige,
Ostört lugn i dödsminuten,
Nåd hos världens domare,
Nåd – jämväl för de fördömda,
Om hans högsta godhet vill;
Allas synder vare glömda,
Och en evig hämnd – ej till!
Vandrarns stav en gång skall fällas.
Bröder, – fridsam avskedsstund!
Och ett milt ord från hans mun,
För vars dom de döda ställas!